Mp:s förslag till partiprogram – ett antropocentriskt ställningstagande?

Den grupp som tog fram miljöpartiets förslag till nytt partiprogram valde att inte ha ett enskilt avsnitt om den gröna ideologin, utan ville ha de ideologiska delarna inbakade i resten av texten. En fördel med detta är att det ideologiska blir mer integrerat med den faktiska politiken. Nackdelen är att de ideologiska perspektiven kan bli svårare att få syn på. Men de finns naturligtvis där. Det gäller bara att granska texten och lyfta fram de värderingar och ideologiska utgångspunkter som ligger bakom formuleringarna.

Jag kommer här diskutera förslaget utifrån ett systemkritiskt och ekofilosofiskt perspektiv. Jag kommer lyfta fram vissa värdeladdade nyckelord som förekommer i förslaget för att undersöka hur de används och vad de kan säga om miljöpartiets ideologiska botten. En återkommande fråga kommer vara – är miljöpartiet på väg att bli ett tydligt antropocentriskt parti som enbart sätter människan i fokus och som marginaliserar alla de andra varelser vi delar planeten med? En annan fråga är hur systemkritiskt Mp kan sägas vara om politiken byggs på detta förslag till partiprogram. Det är inte alltid lätt att se de begränsningar som antropocentrismen låser in oss i, eftersom det är ”sanningar” som tagits för givet under så lång tid i vårt samhälle.  Men jag hoppas att det åtminstone finns en vilja hos miljöpartiet att frigöra sig från antropocentrismens begränsade horisont, och istället föra fram en ideologi och en politik som utgår från ekologismens mer djupgröna perspektiv.

De nyckelord jag kommer fokusera på i texten är: Solidaritet, egenvärde, frihet, demokrati, rättigheter, livskvalitet, helhetssyn och maktanalys. Jag kommer undersöka vad Mp i sitt förslag till partiprogram tolkar in i dessa ord, och föreslår vad jag menar är alternativa, mer ekologistiska/djupgröna tolkningar.

Solidaritet

Detta ord har varit en grundstomme för att uttrycka miljöpartiets ideologi under lång tid. Ideologin har beskrivits som baserad på tre (tidigare fyra) solidariteter. Så här står det i förslaget till partiprogram:

Vi vill leva i samklang med naturen, med insikt om vårt djupa beroende av varandra och med respekt för våra barns rätt till ett gott liv. Vi vill vara en röst för dem som inte kan göra sina röster hörda. Denna gränslösa solidaritet kan uttryckas trefaldigt:

·         Solidaritet med världens alla människor

·         Solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet

·         Solidaritet med kommande generationer

Vackra och inspirerande ord som talar om samklang, beroende och respekt, och med en solidaritet som sträcker sig in i framtiden och bortom vår egen art. Om vi ser på de tre solidariteterna kan vi konstatera att de ser likadana ut som i tidigare partiprogram, men med en skillnad. De står nu i en annan ordning. I tidigare versioner av partiprogrammet stod solidariteten med djur, natur och det ekologiska systemet först, följt av solidaritet med kommande generationer. Solidaritet med världens alla människor stod på tredje plats. Varför har de ändrat ordningen? Jag har mina misstankar. Jag minns en utfrågning av Maria Wetterstrand på TV där de ifrågasatte att MP hade solidariteten med naturen före solidariteten med människor. Hon försvarade sig med att det inte var en rangordning, men frågan var uppenbarligen obekväm. Jag håller med Maria om att det inte skall ses som en rangordning av vad som är viktigast, men däremot tycker jag att den gamla ordningen på solidariteterna förmedlade något viktigt. Den tog upp solidariteterna i en sådan ordning att de som mest blivit osynliggjorda av andra politiska ideologier var de som Mp lyfte fram först. Solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet stod först, inte för att naturen ansågs mer värd än människan, men för att det inte finns någon annan politisk ideologi som solidariserar sig med dem. Kommande generationer är också en grupp som relativt ofta ignoreras av andra politiska ideologier, medan någon form av solidaritet med världens alla människor omfamnas av de flesta politiska ideologier (förutom Sverigedemokraterna) – åtminstone i teorin. I den tidigare ordningen ställde Mp alltså de mest marginaliserade och osynliggjorda grupperna först. Det nya förslaget ställer istället solidaritet med världens alla människor först. Hur kommer de kunna motivera det? De kan naturligtvis – som Maria Wetterstrand sa på TV – säga att punkterna inte är rangordnade. Men då undrar jag varför de i så fall tyckte det var viktigt att ändra ordningen. Det finns kanske då bara ett skäl att anföra: Att det handlar om hur Mp värderar olika grupper. Och att nu levande människor anses gå före kommande generationer och naturen. Trots att solidariteterna i sig uttrycker värderingar som är icke-antropocentriska så frågar jag mig om ändringen av ordningen i vilken de står berättar om en förskjutning mot ett mer antropocentriskt perspektiv?

Egenvärde

Egenvärde är en term som diskuterats livligt inom miljöetiken. Att någonting har egenvärde betyder att det ses som värdefullt, oavsett dess nytta för någon annan. När det talas om naturens egenvärde så handlar det då om åsikten att naturen har ett värde, oavsett dess nytta för oss människor. Ställningstagandet att naturen har ett egenvärde har ofta setts som definierande för en ekologisk etik och grön ideologi. Sedan länge har miljöpartiet också i sitt partiprogram haft med en skrivelse som slår fast ställningstagandet att naturen har ett egenvärde. I det nya förslaget till partiprogram däremot, så har detta tagits bort.  Jag har endast hittat en passage där ordet egenvärde förekommer:

Alla djur har ett egenvärde, oavsett deras nyttighet för människan.

Miljöpartiet verkar ha ändrat sig, från att vara ett parti som anser att allt levande har ett egenvärde, till att enbart djuren har det. Det innebär ett paradigmskifte, där partiet lämnar det djupgröna ekosofiska tänkandet till förmån för ett snävare djurrättsligt perspektiv som exkluderar en majoritet av jordens arter, individer och ekosystem från moralisk hänsyn. Bättre djur än bara människor såklart, men ur ett ekologistiskt perspektiv ändå mycket problematiskt. Argumentationen för biologisk mångfald bygger i partiprogrammet helt på antropocentriska argument. Visserligen talas om vår kärlek till naturen och naturen som en frizon där vi påminns om vårt ursprung och den plats vi alla kan kalla hemma. Det är fina ord, och sanna, men helt inriktat på naturens psykologiska värde för oss människor. Och när författarna i stycket nedanför beskriver hotet mot den biologiska mångfalden, då beskrivs utdöendet av arter inte som tragiskt för arternas och naturens egen skull, utan för att ”ekosystemtjänsterna” förloras och därmed naturens funktion som ”helt avgörande för vår ekonomi och vårt välbefinnande på lång sikt”. Det är alltså naturens instrumentella värde för människan som ensidigt betonas, viktiga värden förvisso, men en respekt för naturens egenvärde lyser med sin frånvaro.

Frihet

I kapitlet om människan läggs en enorm betoning på frihet. Frihet beskrivs som omistligt och centralt, men begreppet frihet innefattar endast frihet för människor och anses uppenbarligen inte som applicerbart på resten av naturen och dess varelser. Många miljöfilosofer menar dock att begreppet frihet kan användas för att formulera vår etiska relation till naturen. I en mindre antropocentrisk tolkning kan givetvis frihetsbegreppet innefatta andra varelser än vår egen art. Friheten att leva, friheten att blomstra, friheten för alla varelser att följa sina evolutionära utvecklingsvägar. En sådan tolkning av begreppet frihet kräver att vi ser människans relation till naturen som en maktrelation, där vår civilisation utövar dominans över jordens andra arter på ett sätt som ofta berövar dem deras frihet. Jag ser den gröna ideologin som en ideologi för frigörelse. En frigörelse som inkluderar men som går bortom människan. En frigörelse som låter alla varelser blomstra. En sådan syn hittar jag tyvärr ingenstans i partiprogrammet. Beror det på att de som skrivit partiprogrammet inte håller med om möjligheten att låta frihet inkludera andra varelser, eller beror det mest på tanklöshet och gammal antropocentrisk vana?

Demokrati

Demokrati är ett annat begrepp som används flitigt. Förslaget vill förnya demokratin genom att utveckla former för mer deltagande demokrati. Men det finns även en stor ekologisk potential i demokratibegreppet som går partiprogramsgruppen helt förbi. Statsvetaren och djupekologen Robyn Eckersley har i sin bok ”The Green State” förordat en grön demokratimodell, en ekologisk demokrati. En vanlig definition av demokrati är att alla de som är potentiellt påverkade av en risk skall ha någon form av meningsfull möjlighet att delta eller annars bli representerade i skapandet av den politik och de beslut som skapar denna risk. Kärnfrågan som den gröna demokratisynen vill lyfta fram är vad vi menar med ”alla”. Är det bara nu levande människor i det egna landet över arton år? Det är så det ser ut i den gängse demokratiteorin – och praktiken. En grön demokrati har ett långt mer generöst perspektiv. Möjligheten att delta eller annars bli meningsfullt representerad bör gälla alla de potentiellt påverkade, oavsett social klass, kön, geografisk härkomst, nationalitet, generation eller art En genuint grön demokratimodell vill alltså i de beslutande organen ge röst åt barnen, människor i andra delar av världen, naturen och kommande generationer. De påverkas i allra högsta grad av våra beslut, men ignoreras konsekvent i den politiska processen. Det är bara att konstatera att miljöpartiet inte tar vara på den gröna möjligheten att utmana det människocentrerade politiska system vi skapat, utan fortsätter på den traditionella linjen att exkludera stora grupper (kommande generationer, människor i andra delar av världen, icke-mänskliga varelser) från politisk representation. Det finns naturligtvis en stor diskussion om hur en politisk representation skulle se ut i praktiken, och till viss del förespråkar Mp redan vissa sådana former, exempelvis genom att djurrättsföreningar sitter med i djurförsöksetiska nämnder för att företräda djurens intressen, eller att återinföra djurskyddsmyndigheten, eller att miljöbalken öppnar för att miljöorganisationer skall ges utrymme att föra ”miljöns talan”. Det handlar om att väva vidare på dessa utvecklingar och framförallt: att integrera dem inom ramen för en förändrad syn på vad demokrati- en grön demokrati - kan innebära.

Rättigheter

Idag växer en global folkrörelse fram som lyfter frågan om naturens och moder jords rättigheter. Det är en rörelse som börjat få genomslagskraft i de politiska institutionerna. Flera kommuner i USA har befäst lokala ekosystems rättigheter i sina förordningar, och erkänner där deras fundamentala rättighet att existera och blomstra. Länder som Ecuador och Bolivia har befäst Moder Jords rättigheter i konstitutioner och lagar. Det pågår ett intensivt arbete för att FN skall anta en deklaration om naturens rättigheter.

Att erkänna att naturen har rättigheter innebär att lämna ett antropocentriskt perspektiv där endast människor tillerkänns rättigheter. Det innebär givetvis inte att naturen har samma sorts rättigheter som människor. Träden har trädrättigheter, våtmarker har våtmarksrättigheter, fåglar har fågelrättigheter, människor har mänskliga rättigheter. Det centrala är dock att naturen, jorden och dess varelser får en status som juridiska personer, inte bara naturresurser. I dagens system är det bara mänskliga individer samt företag som kan räknas som juridiska personer.

Tal om rättigheter hittar vi på många ställen i partiprogramsförslaget. På ett ställe talas om djurens rätt att bete sig naturligt och slippa utsättas för lidande, men annars är hela texten inriktad på mänskliga rättigheter. Naturen och jorden beskrivs konsekvent ur ett resursperspektiv, som något som endast har ett instrumentellt värde, utan egenvärde, utan rättigheter. Vi kan konstatera att den spirande rörelse som arbetar för naturens rättigheter inte fått genomslag inom Miljöpartiet. Mp missar möjligheten att vara föregångare inom detta spännande och omvälvande paradigmskifte. Programmet får också problem då det betonar alla människors lika rättigheter. Här verkar de blanda ihop rättigheter och värde. Att anse att alla människor har lika värde är en sak, att mena att ”alla ska åtnjuta lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, etnicitet, religion, funktionsnedsättning, sexuell läggning, könsidentitet, könsuttryck eller ålder” blir väldigt märkligt. Lika rättigheter oavsett ålder? Ska en femåring ha rösträtt? Ska en tioåring få rättigheten att köpa ut sprit på systemet?

Livskvalitet

I förslaget till partiprogram står det:

Livskvalitet är en vidareutveckling av välstånd och välfärd som varit överordnade politiska mål de senaste hundra åren. Livskvalitet sätter människors behov och önskamål i centrum – vilket skapar högre kvalitet. Det kan till exempel röra sig om önskan om god miljö, gemenskap, uppskattning, meningsfullhet och självförverkligande.

Det goda med denna betoning på livskvalitet är den kursändring som beskrivs, från fokus på ökat välstånd till att inbegripa mer immateriella värden som inte är lika länkade till ökad konsumtion och produktion. Men utifrån analysen av förslagets antropocentrism så kan vi se att det är just och enbart människors behov och önskemål som ska stå i centrum och som skall vara det överordnade politiska målet. Hur är det med alla andra varelsers behov och önskemål?

Helhetssyn och maktanalys

I partiprogramsförslaget talas om helhetssyn och alltings beroenden. Här skrivs till exempel:

För den gröna ideologin är det viktigt att beskriva både människors förhållande till varandra och vårt beroende av allt det som vi har omkring oss.

Men analysen verkar röra sig på ytan, som en poetisk fernissa, medan den djupare förståelsen för vårt beroende av jorden och varandra är begränsad. När grunden för vårt välstånd beskrivs så hörs helt andra tongångar:

Sveriges välstånd och välfärd bygger ytterst på välutbildade och arbetande människor, på ett mångsidigt och tekniskt högt utvecklat näringsliv stöttat av en fungerade välfärdssektor.

Och på ett annat ställe i texten:

Det är människan som är ekonomins grund och måttstock

Jag skulle vilja ställa en fråga till textförfattarna: Bygger inte vårt välstånd, välfärd  och ekonomi ytterst på jorden, på fungerande ekosystem, på alla de finkänsliga beroendena i livsväven? Och är vårt välstånd ur ett historiskt perspektiv inte även grundat i en ojämlik tillgång till och exploatering av jordens resurser, där fattiga länder i syd blivit råleverantörer åt rika länder i nord?

Ur ett maktkritiskt och holistiskt perspektiv tycks partiprogrammet många gånger synnerligen naivt.

I texten ifrågasätts visserligen det ekonomiska systemets kortsiktighet, men kapitalismen som det system som konsekvent gynnar detta kortsiktiga konkurrenstänkande, nämns inte ens. Det finns ingen systemanalys kring makt, inte heller ekofeminismens analyser kring intersektionalitet, som belyser hur olika dominansstrukturer hänger samman och stärker varandra, uppmärksammas. Omvärldsanalysen och systemanalysen är tämligen mager.

Detta gäller därför, föga förvånande, även tillväxtkritiken. Visserligen skrivs flera gånger i texten om att vi behöver ändra och minska vår konsumtion. Men när tillväxten som grund för ekonomin beskrivs då beskrivs det såhär:

En tillväxt som bygger på ständigt ökad konsumtion och ett ökat uttag av jordens resurser föröder vår miljö och begränsar möjligheten för kommande generationer att leva ett gott liv. En sådan tillväxt på en begränsad planet är varken möjlig eller önskvärd. Därför arbetar vi för en omställning till en hållbar ekonomi.

Så långt sträcker sig alltså tillväxtkritiken. Det är tillväxtens innehåll som kritiseras, men det finns inget ordentligt ifrågasättande av ständig ekonomisk tillväxt i sig. Mycket tyder på att idén om hållbar tillväxt är en illusion och att vi behöver finna fram till andra former av ekonomiska system som inte är beroende av ständigt ökad tillväxt. Av detta perspektiv – en radikal tillväxtkritik som brukar anses som en av de mest centrala punkterna i en grön kritik av dagens ekonomiska system – finns ingenting i miljöpartiets förslag till partiprogram.

Slutsats

Vad blir då min slutsats kring detta föreslagna partiprogram?

I partiprogramstextens slutord står det:

Den gröna vägen handlar inte om vi och dem. Den handlar inte om egoism. Den handlar om att se till helheten.

Om texten bara själv kunde leva upp till detta! I liggande version ser vi konsekvent en uppdelning – mellan människan och naturen. Människan tillerkänns frihet, rättigheter, egenvärde, demokratisk delaktighet. I viss mån tillerkänns även djuren egenvärde och vissa rättigheter. Men resten av naturen betraktas enbart som en resurs för oss människor och inte så mycket mer. Genom denna skarpa uppdelning i vi och dem sällar sig miljöpartiet till en lång dualistisk idétradition i västerlandet, en idétradition som kanske kan ses som själva orsaken till de omfattande utmaningar och ojämlikheter vi ser omkring oss.

Vi ser också ett partiprogram utan någon som helst analys kring den globala kapitalismen och dess inneboende logik. Tillväxten ifrågasätts bara på ett ytligt plan, och en sammanhängande maktkritisk diskussion saknas. Den bestående känslan blir ett naivt förslag som vill ha ”en värld där alla kan må bra och trivas med sina liv”, men som inte förmår se de systemens underliggande logik.

Finns det inget hoppfullt att säga då? Jo, partiprogrammets sista rader:

Vi får aldrig glömma att förutsättningslöst stanna upp, reflektera och ifrågasätta även våra egna idéer, strukturer och metoder.

Jag tror det är hög tid för miljöpartiet att stanna upp och börja reflektera. Det finns nu i denna tid en historisk möjlighet för miljöpartiet att bryta med antropocentrismen och istället bejaka en mer mångdimensionell, multicentrisk vision, där vi erkänner att det finns många olika centrum för värden, behov och intentioner som vi kan respektera, stödja och visa moralisk hänsyn. Centrum som når långt bortom den mänskliga sfären. Möjligheten finns att skapa ett partiprogram som är modigt och framåtsyftande istället för anpassat och blekt. Ta den chansen!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Livsröse invigt i Stockholm!

Sverige har nu sitt första livsröse! Det är ett monument av stenar skapat till minne av alla de arter som utrotats och hotas av människans framfart. Det är en hyllning till livets väv. Livsröset invigdes på Världsmiljödagen den 5 juni i år genom en vacker ceremoni. Men invigningen var bara början. Livsröset är en minnesplats att kunna gå till och lägga en sten för de utrotade och hotade arterna. Så gå gärna till livsröset och bidra med en sten. Röset liger i Stora skuggan nära universitetet. På kullen mellan 4Hgården och den sk amfiteatern. Det finns en klockstapel alldeles nedanför.
Huvudarrangör för invigningen var nätverket Lodyn och jag var en av dem som höll i själva ceremonin och ett inledningstal. Jag publicerar talet nedan, då jag tycker det kan ge en inblick i vad Livsröset är och tankarna bakom det:

"Varmt välkomna.

Så är vi nu här, redo att anlägga Sveriges första livsröse. En plats som vi skapar till minne av alla utrotade och hotade arter. En plats som vi skapar som en hyllning till livets väv.

Berättelsen om vårt jordklot är en fantastisk historia om hur jorden under årmiljarder förvandlas från en ödslig, död stenklump, till en planet som myllrar av olika livsformer och arter. Aldrig har den biologiska mångfalden varit så rik som under vår tidsålder. Det är ett oerhört privilegium att vi som människor får möjligheten att leva i en värld med sådan rikedom av liv!

Men samtidigt håller någonting på att hända.

Forskare talar idag om att vi idag upplever en massdöd av arter på jorden. Att en tredjedel av alla världens djur och växtarter hotas av utrotning. Att utrotningstakten är hundra till tusen gånger snabbare än den naturliga takt varmed arter annars dör ut. Men egentligen vet kanske ingen riktigt vilken omfattning utrotningen har. Det är svårt att försöka fånga livet i statistik och siffror.

Men det som de flesta verkar vara ense om är att orsaken till den största utrotningen idag – det är människans aktiviteter. Miljögifter, skövling av skogar, det industriella jordbrukets monokulturer, jakt på trofeer, utfiskning av våra hav, klimatförändringar.

Alla de här stora perspektiven, statistiken och siffrorna, väcker känslor inom oss. Kanske vrede, kanske sorg, kanske vanmakt, kanske vilja till förändring.

Något som kanske kryper oss ännu närmare in på skinnet är vår egen direkta upplevelse av livsförstörelsen omkring oss. Den där vackra skogen som vi brukade strosa omkring i, som på ett ögonblick förvandlades till ett kalhygge, det där klätterträdet som fälldes när vi var barn för att ge plats åt något bygge. Den där vargfamiljen som vi följt spåren av i roslagen, och som nu troligen är utplånad.

Vad skall vi göra med känslorna som väcks? Idag finns det inga offentliga utrymmen där vi tillåts känna och uttrycka vår sorg inför vad som sker med vår jord. Vi känner till hoten och förstörelsen men lämnas ofta ensamma med vår smärta och oro. Livsröset som vi skall skapa nu blir en minnesplats i den offentliga miljön som är ämnad för att ger rum åt våra känslor och som är ämnad för att visa att vi är många som delar sorgen och oron. Livsröset är en plats där våra tårar kan vara naturliga och tillåtna, ja där stenarna välsignas genom våra droppande tårar. I detta finns en oerhörd kraft! Sorgen finns för att kärleken finns. Kärleken går hand i hand med solidariteten, med viljan att ta ansvar, med viljan till förändring. Att komma hit och lägga en sten är ett sätt för mig att synliggöra att jag bryr mig om, att erkänna mig själv som en kännande varelse. Det är också en kraftfull markering, en signal till mig själv och till alla där ute, att det nu är hög tid att hejda förstörelsen. Vi kan skapa en mänsklig närvaro på planeten som är mycket mer hänsynsfull och varsam än så här.

Det vi gör idag, det är att inviga och påbörja livsröset. Men idag är bara en början. Min förhoppning är att livsröset kommer bli en plats dit många människor kommer framöver och bygger på med fler stenar. Att detta röse fortsätter växa och där varje ny sten är en kärlekshandling, en kärleksförklaring och en hyllning till livets väv.

Jag hoppas också att detta röse blir ett av många livsrösen som kommer växa fram. På olika platser, i olika länder, på alla kontinenter. "

Läs mer om livsröset och invigningsceremonin på Lodyns hemsida samt på Pellas blogg

Diskussion om Dark Mountain

Jag var härom veckan deltagare i "Uncivilisation" - arrangerad av den svenska grenen av Dark Mountain. Jag var där inbjuden som sagoberättare, men deltog också i en del seminarier tidigare på dagen.
Det har blossat upp en debatt om Dark Mountain efter det i Aftonbladet, och diskussionen fortsätter nu på en del bloggar.

Kritikerna till Dark Mountain menar att Dark Mountain är en fatalistisk rörelse som leder till Politisk passivitet. Deras kritik hittar du på Warlenius blogg här

Arrangörerna för Dark Mountain har svarat på kritiken.

Jag har personligen inget intresse att försvara rörelsen Dark Mountain eller de begrepp de använder. Men jag tycker kritiken till stora delar är felriktad. Så jag skickade ett svar till Warlenius blogg. Jag återger mitt svar här:

......

Detta känns för mig som en märklig och onödig polarisering. Jag själv deltog i Dark Mountain-festivalen och upplevde att det fanns rum för många olika perspektiv på vad som sker i världen och hur vi skall tolka exempelvis den finansiella kris vi ser idag. Ni skriver ofta om Dark Mountains syn att ”loppet är kört”. Den viktiga frågan här är väl vilket lopp man anser vara kört. Är det kört för mänskligheten? Är det kört för alla former av civlisationer? Är det kört för vår form av civilisation? Är det kört för det kapitalistiska systemet?

Om man anser att det är kört för mänskligheten håller jag helt med om att det är en uppfattning som inte för något konstruktivt med sig. Om det handlar om att det är kört för civilisationen, så beror det på hur man definierar civilisation. Om det handlar om vår civilisation idag, så handlar det väl om att undersöka vad i denna civilisation som är ohållbart.

Personligen anser jag att vi behöver arbeta utifrån flera olika scenarier. Dels engagera oss inom det nuvarande systemet för att se om det går att transformeras. Att finna former för ekonomisk och politisk organisering som går att förena med en hållbar mänsklig närvaro på planeten. Att integrera naturens rättigheter som en bärande del i de politiska instituionerna och rättsliga systemen är en sådan väg. Att reformera banksystemet och utgivningen av pengar är en annan. För att ta ett par exempel.

Men jag anser också att vi parallellt behöver bygga alternativ som kan fungera om nuvarande system skulle kollapsa. Det finns nämligen en sådan risk och att helt blunda för det innebär stora faror. Om det nuvarande systemet kraschar och helt förlorar sin trovärdighet, då kan inte det enda alternativet vara de skrämmande extremnationalistiska rörelser och ideologier som frodas. Vi behöver då ha formulerat och utvecklat möjliga alternativ som bygger på solidaritet till medmänniskorna och kärlek till jorden.

Ingen kan säkert säga vad som kan hända, tror jag. Vad som kollapsar och inte. Men vi kan se att läget blir alltmer akut. Jag använder mig själv sällan av ord som ”kollaps” utan talar mer om det gröna skifte och den transformation vi står inför. Det är en transformation som jag menar inkluderar djupgående förändringar i det politiska och ekonomiska systemet, såväl som att finna nya kulturella berättelser om vad det innebär att vara människa på planeten jorden.

Ni tror att Dark Mountain hotar den organisering som är nödvändig. Jag tror tvärtom. Dark Mountain-festivalen var en form av organisering som lockade många. Det blev en plats för kreativa möten och diskussioner där frågorna stod i centrum och viktiga tankar kunde lyftas. Jag tror att ni kanske skulle känt er mer bekväma som deltagare än vad ni föreställer er. Ibland är det lätt att göra sig färdiga åsikter om en rörelse. Åsikter som helt enkelt inte stämmer. I alla fall inte för hela rörelsen.

Diskussionen är viktig – om vad vi behöver göra och hur vi bör göra det. Men istället för att fördöma en hel rörelse, se det som en kreativ process där olika grupper med olika fokus uppstår och kan bryta idéer. Det gör vi ju nu i och med denna diskussion, men det vore kanske bättre om ni själva deltagit i festivalen istället för att kasta ur er fördomsfulla och förhastade slutsatser i kvällspressen.

Ekosofen Bolof Stridbeck skrev en gång om fyra strategier för samhällsförändring:

1) Förändra sin livsstil
2) Skapa alternativ. (parallella samhällsformer, ekobyar, mm)
3) Arbeta innanför systemet (t ex parlamentariskt)
4) Arbeta utanför systemet (utomparlamentarisk motmakt – t ex demonstrationer och andra former för att trycka på)

Bolof såg att alla dessa vägar var nödvändiga. Tyvärr fastnar diskussionen istället ofta i vilken av dessa vägar som är den ”enda rätta”. Låt oss lämna den återvändsgränden.

Jag blev inbjuden av tankesmedjan Cogito att skriva ett inlägg i deras debattserie Gröna grundbultar. Här kan ni nu läsa mitt bidrag:

http://www.cogito.nu/artiklar/debatt-frigorelse-bortom-manniskan

Ett seminarium kring inre omställning - 6 maj i Alingsås

Söndagen den 6 maj håller jag ett seminarium i Alingsås på temat "inre omställning". Jag kommer föreläsa kring ekopsykologi och det gröna skiftet, samt ha workshop i naturvakenhet.

Själ och hjärta

- ETT SEMINARIUM KRING INRE OMSTÄLLNING I ALINGSÅS

Föreläsare: Henrik Hallgren

Tid: Söndagen den 6 maj kl 10:00 - 16:30

Plats: Nolbygårds ekokafé och ekbackarna vid Rolfs hög. Vi börjar och slutar på Nolbygårds ekocafé, 2 km nordost om Alingsås utmed väg 890.

Pris: 275.- inklusive vegetarisk lunch och två fikor.
Medtag kontanter. Uppge om ni vill ha specialkost.

Medtag en sjal eller liknande som kan fungera som ögonbindel. Sittdyna eller filt kan också vara bra.

Anmälan och frågor till Martin Olsson larsmartinolsson@yahoo.com eller
070 - 28 17 096. Sista anmälningsdatum den 20 april. Maxantal 35 deltagare.

10:00 - 10:30 Fika

10:30 - 11:30 Det omedvetnas ekologi - om sambandet mellan psyke och natur.
Henrik ger i denna föreläsning en inblick i det fält som brukar kallas ekopsykologi, speciellt då idéhistorikern Theodore Roszaks idé om det ekologiskt omedvetna. För att finna lösningar på miljökrisen behöver vi öppna oss bortom det linjära, rationella tänkandet. Det omedvetna rymmer en stor ekologisk potential.

11:30 - 12:30 Lunch

12:30 - 12:45 Promenad, cykel eller bil till ekbackarna vid Rolfs hög

12:45 - 14:15 Workshop: Naturvakenhet - Medveten närvaro i naturen.
Vi människor är fortfarande i grunden stenåldersvarelser, anpassade för ett liv i närkontakt med träden, jorden, vattnet. Under denna workshop ägnar vi oss åt lustfyllda och spännande övningar som hjälper oss att återknyta till landskapet och dess växter och djur.

14:30 - 15:00 Fika; Nolbygårds ekocafé

15:00 - 16:00 Föreläsning: Det gröna skiftet - Från industrialism till ekologism.
Henrik tar ett unikt helhetsgrepp på de globala ekologiska utmaningarna och dess möjliga lösningar.

Lodyn förvandlas - från företag till nätverk

Den 1:a januari detta år lanserades det "Nya Lodyn". Tidigare var Lodyn namnet på mitt företag som jag drev, delvis tillsammans med Nina Wedborn, och som var inriktat på att hålla kurser och utbildningar i naturvakenhet.
Under 2011 kände jag alltmer en frustration över hur Lodyn hade utvecklats. Dels hade det blivit lite för "marknadsanpassat" på ett sätt som skymde vad jag egentligen önskade att Lodyn skulle vara. Dels upplevde jag att kraften i att endast vara en eller två personer som drev Lodyn, var begränsad.

Det var när jag reste till Findhorn i Skottland och deltog i Art of mentoring, som jag fick inspiration att förändra Lodyn. Lodyn skulle bli vassare, mer radikal i sin framtoning. Och framförallt. Lodyn skulle inte i första hand vara ett enskilt företag - utan en grupp, en gemenskap, ett nätverk.

Det nya Lodyn som lanserades vid årsskiftet består idag av en grupp personer som under många år arbetat i skärningspunkten mellan ekologi, politik, psykologi, konst och andlighet. Gruppen består av ekologer, konstnärer, aktivister, naturvägledare och filosofer.

Vårt fokus ligger på att öppna upp för en ny ekologisk kulturomvandling. Vi kommer arbeta med utbildningar, föreläsningar, skrifter och publikationer, såväl som med manifestationer och kulturella performance. Vi kommer även internt bygga en gemenskap, att skapa en "stam" byggd på stödjande, tillit och ömsisidigt lärande.

Lodyn har fått en omgjord hemsida. Besök oss här

Jag kommer här på bloggen att löpande lägga ut information om vad som händer inom Lodyn.

Det kortsiktiga och det långsiktiga

I ett inlägg tidigare i denna blogg skrev jag om ego-trenden. För att spinna vidare på det så drar jag mig till minnes en artikel av en antropolog som handlade om The long-term and the short-term.

De menade att i alla mänskliga samhällen som antropologer undersökt, så fann man just ett spänningsförhållande mellan det långsiktiga och det kortsiktiga.

Det långsiktiga innebar den större samhällsordning som en individ måste infoga sitt liv i. Men det var inte bara samhällets ordning, utan beskrev också vad som i många kulturer uppfattades som en kosmisk ordning. Vi skulle också kunna tillägga - en ekologisk ordning.

Det kortsiktiga var just den enskilde individens egennytta. De strategier som den enskilde hade för att maximera sin vinst, sin status, eller vad det nu kan vara. I alla de studerade samhällena var det grundläggande att den kortsiktiga egennyttan måste infogas i den långsiktiga helheten.
Antropologerna hade endast funnit ett samhälle som satte den kortsiktiga egennyttan över det långsiktiga. Det är vårt kapitalistiska samhälle.

Visserligen har vi även i vårt samhälle lagar som förhindrar individer att göra vad som helst. Men många lagar är också konstruerade för att befrämja hård konkurrens och egennytta. Idén i det kapitalistiska samhället är att det just är egennyttan som i slutändan är garanten för det långsiktigt bästa. Något som alltfler börjar tvivla på i dessa tider där girighet, egennytta och kortsiktighet leder till ständiga kriser och skandaler.

Snarare finns det mycket som tyder på att det är det långsiktiga som är garanten för den enskilde individens bästa.
Att det kortsiktiga behöver fogas in i det långsiktiga behöver inte betyda att kuva individen. Det handlar om att förstå individen att individen är en social och ekologisk varelse,snarare än en egennyttig varelse. Att vi är en samarbetande varelse snarare än en konkurrerande varelse. Det betyder inte att förneka att individualiteten har en viktig plats.

Alla levande system har två grundbehov: Individuation och Integration. Individuation betyder att utveckla sin särart, självförverkligande, sin egen individualitet. Integration betyder att individen söker delaktighet, sammanhang, att integrera sig med de större helheter den är en del av.

Integration och individuation är lika starka drivkrafter. Båda behövs. Alltså finns The long term inte bara inbyggt som en yttre social norm, utan springer inifrån ett grundbehov hos alla levande system.

Vår utmaning ligger i att förena dessa två storheter. Kortsiktigt och långsiktigt, individuation och integration, frihet och gemenskap. Att finna friheten i och genom sammanhanget. Att hitta möjligheter för individens självförverkligande som harmonierar med den större helheten. En nyckel i detta är insikten att individens lycka ökar genom att ge, snarare än att roffa åt sig, att existentiell mening för den enskilde skapas genom att integrera sig, snarare än att separera sig. Ekosofen Arne Naess menade att vårt individuella självförverkligande är förbundet med ett djupare självförverkligande av vårt "ekologiska själv". Andras självförverkligande blir då en del av det egna självförverkligandet.